ETT KAP JU

Det kan vara bra att ifrågasätta sin hysteri då man nästan skruvar loss vessabyttan för att rengöra den – bara för att svärisarna är på kommande. Eller komande för att använda lokal dialekt. Jag är ingen kiva fru/mamma/typ just nu. Och varför? Kommer svärisarna att äta från vessagolvet? Nej. Kommer de att dra med fingret längs med tavelramarna? Nej. Eller vänta nu? Tänk om de gör det medan jag tittar bort.. öh..

Just det. Jag sitter här och ifrågasätter mitt logiska tänkande versus min svärföräldershysteri. Jag är ett riktigt kap ju! Jag behöver inte visa upp en putsad fasad för att bevisa det. Jag har avlat två friska barn och mannen är rund om magen. Jo se sånt var viktigt för svärförälderns förälder. Hon komplimangerade mej specifikt på det då hon ännu levde. "En så god fru du är som ser till att din man mår bra och får god mat", brukade hon säga med fingret i mannens buk. Nå det här sista var ett kuriosa som jag brukar fnissa åt ibland. Speciellt då jag misslyckas i köket. Så jag fnissar ganska ofta. Men alltså jag är en riktigt kap hur som helst. Snäll, envis och kiva alltigenom.

Vad lär jag mina döttrar? Som tur har de inte ännu lyckats plussa ihop att ett plus ett blir ett svärisbesök. Så jag slutar vara dum nu och kastar mej på sängen med min chokoplatta och min dvd. Imorgon hinner jag nog borsta smulorna från sängen och råddet kommer att överglänsas av mitt helhjärtade leende.